Skip to content

Vem är du, vem är jag? Kan vi få kontakt nu?

14 januari, 2015

Eller i alla fall sen?

Jag läste ett inlägg av Sanne och började formulera en kommentar, som till slut blev så lång och personlig att den får bli ett eget blogginlägg på denna tragiskt försummade blogg. Här är kommentaren:

Du skriver så att man själv verkligen tvingas känna efter! Jag tror att jag ofta undgår mycket ”problem” genom att inte känna efter ordentligt. Men av erfarenhet vet jag att det inte är hållbart i längden – så jag försöker påminna mig själv om det med jämna mellanrum. Ändå blir det nog så att man kör på så länge det funkar.

Bristen på självvald ensamhet känner jag igen också. Hinna tänka själv, hinna känna efter vad man själv egentligen vill utan hänsyn till någon annan, hinna ha tråkigt och längta efter något att fylla ut tiden med (att sitta på ett stillastående tåg räknas inte för då är man alltid stressad för att man är på väg till något och är sen), när hände det sist? Hur ska man kunna hitta sig själv under de förutsättningarna? Man håller ju konstant på och anpassar sig till omgivningen, att gräva fram igen vad man själv egentligen vill under alla lager av välvillig anpassning och påtvingad skam, det tar lång tid.

Samtidigt (och det här tror jag vi pratat om eller iaf berört IRL) känns det lättare nu för att man är tryggare i sig själv efter barnen. Jag har inte samma behov av bekräftelse från diverse olika personer för jag har mitt mentala hem i familjen. Så på sikt är jag ändå positiv. När jag får sova hela nätter, när barnen blir så stora att man inte konstant är beroende av minst en annan vuxen människa för att kunna styra sin egen tid, då. Då jäklar. Ska jag hitta ”mig själv”. Eller? Är det kanske för sent då?

Nu när jag läser det känns det rörigt och svårt att begripa. Ungefär som jag tror att jag skulle uppfatta min vardag just nu, om jag hade tid och ork att tänka efter vill säga.

(I natt hoppas jag att få sova lite mer än ett par timmar. Och så hoppas jag att ingen mer i familjen kräks, snorar, hostar eller sjukar sig i allmänhet på länge. Det är nog ungefär det jag klarar av att tänka just nu. Men det är väl januari i ett nötskal.)

Oförbätterlig

10 november, 2014

När jag var liten skrev jag dagbok. Ibland. En sån där med hänglås på, way before IT-eran gav oss WordPress, Facebook och annat. Eller ens datorer med ordbehandlingsprogram.

Sen kom då ovan nämnda datorer. Jag skrev dagbok. Ibland. Periodvis regelbundet, precis som innan. Periodvis inte alls. Trots stora ambitioner, jag gillar ju att skriva.

Sen blev jag med blogg. Det här är nog andra (tredje? fjärde?) bloggförsöket. Samtliga med intentionen att skriva regelbundet. Jamen se så bra det går. Inte. Jag har en massa saker jag vill skriva om, men ofta orkar jag inte. Eller prioriterar annat, fast jag skulle vilja ta mig den halvtimme i veckan som det nog tar att uppdatera regelbundet. Och ju längre tiden går desto mer tänker jag att vem fan läser, vem fan bryr sig? För när jag inte bloggar så länkar jag ju inte heller till någon, och då får man ju heller inte så många läsare. Så, hur ska jag göra för att lyckas?

Ja det lär jag väl inte få svar på här. De få följare jag någonsin hade har nog slutat följa för länge sen.

Mvh

#tråkigbloggare_menlovartill100%_inteallsbitter_promise

EDIT: först tänkte jag lite bittert att de som har tid att blogga har väl inget liv i övrigt, typ inga barn, inget jobb, osv. Sen insåg jag ju att det var inte alls sant. Mina favoritbloggare har typ motsvarande jobb- och familjesituation som jag. FAIL.

Feminismusikal. Och barn. Och ångest.

9 juli, 2014
tags:

Ja jag vet det är extremt långt mellan inläggen just nu. Jag har antingen inte tid eller inte ork. Så får det vara. Men just idag hittade jag ett inlägg som tilltalar två av mina favoritämnen, nämligen feminism och musikal. Minns ni Amanda Palmer? Välkänd artist som spelade bl a på Glastonburyfestivalen och i en stor brittisk tidning blev omnämnd endast för att hon råkade visa lite av sin bröstvårta (AWMAHGAAAHD!!!) Hon skrev ett helt fantastiskt svar på detta, som dessutom är inspirerat av två av mina favorit-musikalkompositörer Andrew Lloyd Webber och Tim Rice:

http://amandapalmer.net/blog/20130713/

Gå in och kolla på filmen från när hon framför sången, det är ren glädje.

Lite off topic från det ovan så träffade jag en fd kursare igår som kommenterade på att jag delade mycket feministiskt på facebook (i en positiv ton). Och ja, det gör jag. Och jag känner att fan, tänk om detta hade funnits när jag var tonåring. Så mycket bättre jag hade mått då. Nu hade jag andra kanaler för att komma ifrån pressen, och sociala medier är inte lösningen på allt, men ändå. En mer lättillgänglig och tydlig feministisk plattform hade, om jag hittat den, nog gjort stor skillnad då.

Jag har ju en dotter som i skrivande stund är 4 år. Ibland känns det skitjobbigt, när jag tänker på hennes framtid, tonår, krav, press, könsroll, förväntningar, osv. Men den nuvarande feministiska vågen ger mig styrka, ja det låter kanske löjligt men så är det. Feminism är just nu i många situationer en självklarhet. Och när jag tänker på att det finns tonåringar som Astrid, eller idoler som Amanda Palmer, då känner jag att den där ångesten mildras lite. Måtte den feministiska vågen vara länge! För mina barns skull.

Men HURRA!

25 december, 2013
tags:

Jag fick en prenumeration på Nära Barn i julklapp – vilket jag inte önskat mig uttryckligen, men som jag väldigt gärna ville ha! ”Tomten” känner mig visst väldigt väl… :-)

Nu ska jag bara lyckas hitta tid att läsa den också. Nåja, den kommer visst med fyra nummer per år så det borde ju kunna gå att lösa kan man tycka.

Resten av jullovet kommer att fyllas med resande till diverse släktingar samt ett antal dagar i stugan med tapetsering och golvläggande. Det sistnämnda skulle vi gjort i somras ”de dagar det regnar” – och därmed blev det ju inget av med det då. Men nu ska det regna de flesta dagar den kommande tiden enligt SMHI, så med lite tur kan jag om ett par veckor lägga upp en bild här med det färdiga resultatet för sovrummet. Håll tummarna för det!

Just då, just nu. Genus igen, trots allt.

23 oktober, 2013

Just som jag kände att jag aldrig mer ville diskutera feminism om det inte är med folk som har ungefär samma syn som jag, för att det är som att slå huvudet i en vägg, gång på gång.

Just som jag tröttnat på att varje sådan diskussion alltid blir så polariserad och jag hamnar i en konstant försvarsställning som jag inte tar mig ur.

Just som jag läser en kommentar om att ”Sverige är det enda land sinte vågar påpeka för offren av våldtakt att de kanske inte skulle ha gatt halvnakna, stupfulla och ensamma genom en nattsvart park som ar ökänd for våldtakter och överfall” och återigen känner att nej, jag orkar inte med allt detta oförstånd och denna oförmåga att sätta sig in i andras situation.

Och just som jag känner att jag borde ägna miljöfrågor lite mer utrymme här på bloggen för att det är minst lika viktigt som feministiska frågor.

Just då – får jag tips om det här programmet i P1. ”Hatar män kvinnor?” är programtiteln. Och känner att jag bara måste dela med mig av tipset, om det nu finns någon som hittar hit till detta lilla hörn av internet och världen. Ett stillsamt, lågmält men ändå påträngande angeläget radioprogram om kvinnor, män, jämställdhet och feministiska frågor. Där alla inblandade får tala till punkt. Får göra tankepauser, som även de ges utrymme och inte klipps bort. Jag har bara lyssnat på de två sista programmen av sex totalt, men jag är helsåld. Det är berörande, tankeväckande, roligt, sorgligt, och ibland provocerande men på ett bra sätt, ett sätt som gör att man vill skriva in ett mail och förklara hur man själv tänker, istället för att argt kasta sig på telefonen och skälla ut någon.

Två tankar jag själv fick vill jag dela med mig av. Den första handlar om Nisse/Lille Fridolf, som är intervjuad i sista programmet, och blir slagen av sin fru. En så sorglig historia att jag nästan börjar gråta. Nisse tror inte han kommer att lämna sin fru trots misshandeln, han är orolig för att förlora barnen. Han slår aldrig tillbaka, men han verkar inte frukta för sitt liv. Just därför tror jag att det är viktigt att vi fortsätter att prata om mäns våld mot kvinnor – och kvinnors våld mot män, som två skilda saker. För det är delvis olika mekanismer som styr, olika anledningar till varför det är svårt att ta sig ur som slagen. (Lägligt nog skriver Charlotte ett kort men väldigt bra inlägg om just detta idag.)

Tanke nummer två kom när jag lyssnade på avsnitt fem i samma serie, och Kent som intervjuas där säger något i stil med att ”i Sverige behöver kvinnor inte skyla sig” och jämför med andra länder där många kvinnor bär burqa, hijab och annat. Och jag tänker att han inte skulle ha sagt så om han någon gång i sitt liv varit en nybliven mamma och fått uppleva hur jobbigt det kan vara att lämna hemmet med en bebis som ska amma stup i kvarten. För kvinnor i Sverige måste visst skyla sig på ett annat sätt än män. Massor med folk tycker inte det är OK att man visar lite av bröstet när man ger sin nyfödda bebis mat, trots att om man någon gång verkligen har en bra anledning att visa lite hud så är det väl då. Antalet kroppsdelar som ska skylas är kanske färre än i andra länder, men motiveringen densamma – kroppsdelar som kan antas väcka lust hos män åligger det kvinnan att täcka över. Och det går nog inte riktigt att förstå vilken begränsning detta kan innebära för många nyblivna mammor, om man inte själv varit i den sitsen. (Jag har skrivit lite om detta innan – som sagt delade jag denna trista syn om att ammande kvinnor skulle hålla sig i skymundan innan jag själv fick barn).

Så just nu sitter jag och skriver ännu ett inlägg med feministiska förtecken. Vi får väl se om jag lyckas byta ämne till nästa gång.

2:5-tröttheten och Vem får plats i feminismens finrum?

18 oktober, 2013
tags:

Låter det som om de två sakerna i rubriken inte alls har med varandra att göra? Nä det har de inte heller. Det bara råkade bli så att jag hade två tankar på gång samtidigt i hjärnan och bara orkar skriva ett inlägg. :-)

Det kan bli så ibland när man inte sover ordentligt. T ex om man är vaken mellan två och fem på natten som jag var häromsistens. Nu var det inte min egen trötthet jag skulle skriva om egentligen utan den där 5:2-dietgrejen som ju är så på modet nuförtiden (man vill ju hänga med!)

Vi satt häromdagen några stycken vänner och pratade om ditt och datt, kanske om nåt matrelaterat, och plötsligt säger en: ”Min mamma går på den där 5:2-dieten!”. Varav flera stycken andra hakar på: ”Min också!” ”Och min med!”. Jag tror jag har kommit på vad den där handlar om. Det är kvinnor i övre medelåldern som tröttnat på att laga mat, och hittat en perfekt anledning att slippa göra detta två kvällar i veckan. Själv skulle jag gärna gå på 0:7-dieten om jag kunde må bra samtidigt, för jag är så trött på att laga mat, och då är jag inte ens i yngre medelåldern än (eller jo kanske men det föredrar jag att inte tänka på).

Sen (och helt orelaterat) har jag på lite lagom avstånd följt en intressant debatt om mäns roll inom feminismen. Diskussionerna utgår i mångt och mycket från några startade trådar i ett facebook-forum om genus och jämställdhet, som jag inte kan länka för det är slutet. Jag kan dock rekommendera följande inlägg hos Charlotte, Blixa och Lady Dahmer om man vill läsa in sig lite.

Själv tycker jag såhär i frågan (kopierar mina två kommentarer från ovannämnda Charlottes blogg, för jag är lat och orkar inte skriva igen plus har två barn här som kräver min uppmärksamhet :-) Om det är obegripligt här så kan man gå in på Charlottes blogg och få en bättre kontext.)

”Jag tror det kan vara en effekt av att många kvinnor upplevt att när de velat diskutera problem med kvinnors utsatthet e dyl, så kommer det inte sällan någon man in i diskussionen och ba’ ”AMEN män då?? Vi blir faktiskt också diskriminerade!!!” och att man är lite trött på detta. Men nu handlade ju själva trådstarten om mäns upplevelser om jg förstått det hela riktigt. Jag tycker det är självklart att de ska få rymmas inom feminismen, som ett eget ”problemområde”, och då måste ju män få definiera detta själva för annars snackar vi ju verkligen felaktigt tolkningsföreträde. Vi måste ju kunna diskutera både det faktum att män som grupp besitter mer makt än kvinnor generellt, och samtidigt kunna vara ense om att det finns områden där män som grupp missgynnas. Två tankar i huvudet samtidigt, det klarar vi väl?”

och

”Nu har jag faktiskt läst ikapp lite (inte den första tråden ifråga dock för den har visst raderats). Jag är väl lite kluven. Personerna som jag antar ”vkm”-etiketten syftar på betedde sig inte som svin på något sätt, möjligtvis hade deras inlägg ibland en mästrande ton men de var sannerligen inte ensamma eller ens värst på den fronten i tråden jag läste.

DOCK kan jag också förstå reaktionerna till viss del för när jag kom till tråden om Sara/Claes och såg kommentarer som ”jamen det FINNS biologiska skillnader bla bla bla” och klassikern ”kolla Hjernevask!!” så kände jag själv bara att nej jag orkar inte. Inte för att det är fel i sig att tipsa om tv-program man tycker är intressanta, eller att det faktiskt finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor, utan för att varenda j**a gång dessa argument dyker upp så är det (enligt min erfarenhet) som en slags slentrianslagpåse mot feminismen (ofta utan koppling till själva sakfrågan), och framförs i princip alltid av män (ja män) som inte vill lyssna eller ta till sig av mina erfarenheter eller åsikter utan bara vinna diskussionen.

Så kanske det inte alls var med de personer som nu blev blockade, men det är de parallellerna jag drar och då blir ryggmärgsreaktionen inte baserad på vad de faktiskt skriver utan på ett hopkok av alla diskussioner där liknande resonemang förts. Jag gissar att fler än jag reagerar såhär – och det är väl inte idealiskt kanske men jag förstår dem faktiskt.”

Teknikfreaktragik

1 oktober, 2013

Nu har vi ju iofs mobilt 4G-bredband i vår sommarstuga, med upp till 32mbps, men ärligt talat känner jag igen mig nåt så vansinnigt i det här:

LillaBerlinAvkopplingiNaturen
(bild tagen från http://www.metro.se/noje/lilla-berlin/EVHmau!14DxMqIyaFX7M/ – Lilla Berlin i Metro. Bästa serien just nu!)

I grunden tror jag det handlar om att man vill dela sina upplevelser med folk. (Och att skryta lite om sitt trevliga liv, men OK. Vi glömmer det för tillfället.) Och så fokuserar man på att Instagramma sin upplevelse istället för att bara vara. Här vore läge för någon grinig rant om att det var bättre förr, eller att man ska leva i nuet, titta upp från sin smartphone, osv. Men jag vet inte. Visst, man riskerar att missa en massa om man bara fokuserar på att skapa värsta Instagram-bilden eller statusuppdateringen på Facebook. Men samtidigt så är ju t ex alla uppladdningar på Facebook en slags dagbok över ens liv. Jag sitter ibland och bara scrollar bakåt i min feed, kollar på bilder jag lagt upp, statusuppdateringar och saker folk skrivit till mig. Och så minns jag hur trevligt jag hade det då. Kanske hade jag upplevt lite lite mer i stunden om jag inte fotat/skrivit om det just då. Men å andra sidan kan jag återuppleva minnet och känslan mycket lättare i efterhand.

Jag antar att det är som med mycket annat. Lagom är bäst.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.